Gabriella Lynghed

Eftersom jag inbillar mig att de få personerna som regelbundet klickar sig in här trots den väldigt sporadiska uppdateringen mest är folk som redan känner mig så tror jag ju att de flesta redan vet vad som har hänt, men det känns samtidigt inte som att jag kan fortsätta skriva utan att ägna händelsen ett eget inlägg.

 

Förra helgen förlorade vi en av våra hästar, våran egna uppfödning Flip a Coin som min syster tränade och tävlade lite smått och som även mamma red här hemma någon gång i veckan. Han gick omkull i hagen och skadade sig så illa att vi var tvugna att avliva på plats. Eller, vi och vi, jag var i Flyinge och gjorde lite UngSWB-uppdrag på Jens Fredricssons clinc när det hände. Jag vet att jag fick ett missat samtal från pappa en halvtimme innan det var slut, tänkte att jag skulle ringa tillbaka när det var slut men glömde såklart bort det igen... Och när vi hade packat ihop montern och skulle åka hem såg jag att jag hade missade samtal både från pappa, mamma och min syster. Tänkte att det var kanske bäst att ringa och höra om det var något de ville att jag skulle köra in om och fixa på vägen hem eller så. Men min telefon är inte den mest pålitliga, så efter ett misslyckat försök att få kontakt var batteriet plötsligt nere på 4% istället för 40%... Så skickade ett sms och fick till svar att det kunde vänta tills jag kom hem. Så jag körde hem sjungandes för full hals till VeckansBilCD, när jag rullade förbi våra hagar såg jag något blått pressenningsliknande nere vid staketet mellan trädgården och hagen, kunde inte riktigt avgöra på vilken sida men antog att det var pappa som påbörjat något nytt projekt vid uteplatsen. Svände ner på vår väg och fick syn på Molinna i den lilla gräshagen till vänster. Noterade att hon fått täcke på sig, lite konstigt eftersom hon inte haft det förut i år och det trots allt var ganska fint väder just då. Men fattade fortfarande inte att det var något som hänt, inte på riktigt. Inte förrän hela familjen kom fram med tårar i ögonen.

 

"Det har hänt något tråkigt"

 

Det första som flög igenom huvudet var Molinna, och fölet. Att hon hade kastat igen. Sedan kopplade hjärnan ihop pressenningen, att fölet fortfarande borde vara för litet för att behöva täckas av en pressenning, och att det inte hade gått någon Flip i hagen hos Molinna. "Är det Flip?". Det var Flip.

 

Det låter kanske själviskt, men den första känslan var ändå lättnad. Är det konstigt att hellre förlora en häst man ändå känt i över 7 år än ett litet knyte som inte ens hunnit börja leva, bara för att det inte är MIN häst? Nästa tanke gick till min stackars syster. För det var trots allt inte min värld som vändes upp och ner, mina drömmar och planer som gick upp i rök eller min bästa vän som försvann. Det var hennes. Och även om jag har förlorat ett antal hästar som varit "mina" så går det inte att jämföra. Vår B-ponny Benjamin som vi hade på foder var över 20 och hade redan varit pensionerad i ett par år när han fick kolik och fick avlivas akut. Med min första egna ponny Oswald hade vi redan pendlat mellan hopp och förtvivlan så många gånger, och allt jag ville i flera år var att få slut på ovissheten. Så när vi tog beslutet att ta bort honom fanns det ändå ett stort mått lättnad inblandat i sorgen, jag hade redan en annan ponny att rida och tävla och såg fram emot att börja titta framåt på riktigt. Med Marlin var det värre, men redan innan vi fick beskedet om hans ryggproblem hade jag bestämt mig för att han inte var hästen för mig, och planen var att sälja. Och trots att jag såklart hoppades att han skulle kunna få ett bra liv hos någon annan trots att det inte skulle bli som jag hade tänkt från början, så började jag ändå förbereda mig på att han kanske aldrig skulle bli tillräckligt bra.

 

Så på något sätt hade jag ändå släppt taget om dem långt innan de var borta. Jag tror inte jag kan rikitgt föreställa mig den situationen som min syster hamnade i, att i ena sekunden vara på väg bort till träning, att ora sig för sin första dressyrtävling, och att i nästa se sin häst på det viset, och bara oroa sig för hur snabbt någon kan komma och avsluta lidandet. Det är kan nog både vara svårare, och lättare.

 

Marlin och Flip förresten. Våra fina pojkar, födda samma år. En till mig och en till min syster. Så var det tänkt från början, även om vi i perioder inte var säkra på att Flip med sin stora galopp var rätt häst för Nelly, och även om jag efterhand kom fram till att Marlin inte var rätt häst för mig. Jag hittade Marlin i hagen när han var precis nyfödd och jag höll i grimskaftet när han tog sin sista tugga ur mathinken och ramlade ihop. Nelly stannade hemma och fölvakade när Flip föddes, och nu var hon med när han också fick vandra vidare. De blev bara 6 och 7 år gamla. Så lika och ändå så olika. Jag hoppas att de har det bra och springer och busar tillsammans igen, som de gjorde när de var små.